Gläd er i Herren och fröjda er, ni rättfärdiga, jubla, alla ni som har ärliga hjärtan. Ps 32:11

Har jag ett ärligt hjärta inför Gud? Berättar eller bekänner jag allt som skaver? Sanningen är nog att jag bara sätter ord på en bråkdel. Det blev så tydligt när jag återigen funderade på ett planerat event, där jag förväntas ta en roll som jag inte alls känner mig mogen för. Frågan som gnager är om jag borde be om en annan uppgift? Eller är det ett viktigt steg att våga ta?

Men hallå, prata med Gud! Han vet vilken uppgift som är min. Känns den för stor, bra, då klarar jag den inte i egen kraft. Eller så lyser Guds trafikljus gult och jag behöver stå på tillväxt. Kanske kan gå bredvid som en lärling? Jag vet inte just nu, men Gud vet. Jag får lätta mitt hjärta och lyssna efter det som öppnar sig. Det gäller allt som börjar mala i tankarna. Om vi inte lyfter det till Gud bryter malandet ner oss i småsmulor. Gud är den som i stället bygger upp.

Förlåt att jag ibland missar att lyfta det som tynger mig. Jag vill vara ärlig ‒ och kunna jubla!