När Jesus sedan gick ut, såg han en publikan som hette Levi sitta vid tullhuset.  Han sa till honom: ”Följ mig!” Då lämnade Levi allt och steg upp och följde honom. Luk. 5:27

Ett livsavgörande ögonblick, minst sagt. ”Följ mig!” Orden träffade Levi – Matteus, som han kallades – rakt i hjärtat. Han hade säkert sett Jesus tidigare, lyssnat till hans undervisning och blivit berörd. Det visste Jesus. Han höll på att forma sitt team, och just Matteus behövdes. Kanske för att människor skulle förstå att om till och med en tullindrivare kunde bli en lärjunge, då kanske också jag duger?

Det är underbart att läsa att Matteus ställde till med fest. Han ville fira att han gjort ett livsavgörande val, även om han ännu inte förstod vad det skulle innebära. Glädjen visste inga gränser. Hans vänner – de som fariséerna kallade syndare – var välkomna tillsammans med Jesus och lärjungarna.

Fariséerna kritik lät inte vänta på sig. Deras Messias skulle förstå skillnaden mellan syndare och laglydiga människor. Denne Jesus gjorde det helt klart inte. Varför? Svaret han gav rymmer allt: ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse utan syndare.”

När något brister, när livet skaver, när vi inser att vi inte klarar oss själva – då kan Kristus få chans att träda fram. Precis som Matteus fick erfara. Precis som vi får erfara.

Kris leder till Kristus.

Jesus, tack för att du kallat även mig. Tack för de svårigheter i mitt liv som fört mig närmare dig. Om du vill, sänd mig till den som mitt i sina svårigheter söker dig.