Planterad vid vatten

Om någon älskar mig håller han fast vid mina ord. Ur Joh. 14:23

Att läsa kapitel 14 i Johannesevangeliet är fantastiskt. Det var så mycket som Jesus vill förklara innan han skulle lämna lärjungarna. Jesus inleder med orden ”Låt inte era hjärtan oroas” och avslutar med ”Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er.” Hur kan vi ta emot och bevaras i hans frid?

Vid dagens läsning var det några ord ur vers 23 som glimrade till: ”Om någon älskar mig håller han fast vid mina ord.” Jag kom att tänka på en bergsklättrare. Lika intensivt som en bergsklättrare håller sig fast vid olika grepp för händerna och fotfästen, behöver vi hålla fast vid Guds ord – sanningen ‒ för att inte drabbas av oro.

Vi kan hålla oss kvar genom att proklamera ett löfte mitt i en situation som ser svår ut. Jag kan inte nog tydligt skriva detta till mig själv. Det känns som något livsavgörande för att inte så ofta tappa taget och drabbas av oro. Att istället krita händerna i Guds ord för att få ett bättre grepp i den fortsätta klättringen.

Jag hoppas det inte låter som om man måste vara superstark för att hålla sig fast. En bild har sina begränsningar. Om vi tappar taget kommer en säkerhetslina att fånga oss. Den kan se ut på flera sätt. Gud vet hur han behöver rädda oss. Men att hålla fast vid Guds ord är en superkraft. Orden kan ropas ut med en segerviss röst: ”Gud du har lovat att …” eller viskas under täcket. Löftena gäller i alla situationer.

Gud, du har sagt att mitt hjärta inte ska oroas. Hjälp mig att hålla mig fast i dina löften, så att din frid får regera i mitt hjärta.