Något vasst
Psaltaren 147
Han helar dem som har förkrossade hjärtan och förbinder deras sår. Ps. 147:3
Aj! Något vasst från soppåsen stack till och försvann in i vänstra långfingret. Dags att försöka operera med synål och desinfektionsmedel. Det yttersta hudlagret gjorde inte så ont att rota i. Men sedan tog det stopp. Ingen skymt av det främmande föremålet. Plåster på. Varje gång som jag använde fingret kände jag av den vassa saken därinne. Men visst brukar det lösa sig av sig själv? Kommer den inte ut så småningom?
Några kloka väninnor uppmanade mig att söka hjälp på vårdcentralen när de såg att jag inte kunde använda fingret efter några veckor. Aldrig i livet att skulle gå till vårdcentralen för ett främmande föremål i fingret. Istället försökte jag gräva igen med nålen, men fick ge upp. Vårdcentralen nästa efter att ha rådfrågat en sköterska via telefon. När jag träffade den unge AT-läkaren ursäktade jag mig för att jag kommit med en så liten sak. Han försäkrade mig om att jag gjort helt rätt och inte behövde skämmas. Han tog en bild på det som inte syntes och rådfrågade en äldre läkare. De kom fram till tre alternativ: Det vassa föremålet skulle troligen komma ut av sig själv, men det kunde ta tid. Föremålet kan brytas ner av kroppen. Eller kapslas det in och då blir det lättare att hitta det när man öppnar upp. Nu en månad senare känner jag att föremålet snart kommer ut.
Jag tänker att det är så med vår själ. Något händer som sticker till rejält. Det kan vara sårande ord eller en händelse som tränger djupt in i vårt inre. Vi känner att det finns där och skaver i olika sammanhang. På ytan syns inget. Det går väl över på något sätt? Det kan brytas ner av sig själv eller genom Guds Ande. Det kan också kapslas in på gott och ont. Med tiden kan det komma upp till ytan och då är det dags att ta tag i det. Våga söka hjälp hos någon där ni kan be tillsammans över det som du har satt ord på. Det kan kännas som en liten sak, men Gud vill inte att något i oss ska fortsätta göra ont.
Gud, tack att du ser allt som skaver i mig. Som jag försöker att acceptera och leva med, men som hindrar mig att göra det som jag är kallad till. Visa mig vad jag behöver sätta ord på och lämna över i dina läkande händer.