Upprättelse
Joh. 17:1‒19
Herre, du vet allt. Du vet att jag har dig kär. Ur Joh. 17:17
Petrus förnekade att han var Jesu lärjunge, inte bara en gång genom ett förhastat ord, utan tre gånger. Hur kunde han? Jesus som precis hade förberett sina lärjungar: om hjälpen som skulle komma, att de skulle göra större gärningar än vad Jesus gjort, att de var utvalda och att han lämnade frid efter sig.
Petrus var en känslomänniska. Han hade mycket av alla känslor. Så ivrig att han bad att få gå ut på vattnet till Jesus. Så arg att han tog sitt svärd och kapade örat på översteprästens tjänare. Så otålig och glad att han kastade sig ur båten när lärjungarna förstod att det var Jesus som var på stranden efter uppståndelsen. Mycket känslor. Ute på översteprästens gård framför kolelden tog rädslan över. Kanske också övergivenhet.
Efter förnekelsen visste Jesus hur viktigt det var för Petrus att bli upprättad. Med tre frågor på raken och övertygande svar från Petrus: ”Herre, du vet allt. Du vet att jag har dig kär.” Ett erkännande och en upprättelse. Så stort och så viktigt och grunden för den uppgift som Jesus gav Petrus – ”att vara en herde för mina får”.
Så vill han också upprätta dig om allt kraschar, du misslyckas eller tappar hoppet.
Tack Jesus, när jag misslyckas får jag komma till dig och genom förlåtelsen bli upprättad igen.