Alla dessa höll enligt ut i bön tillsammans med några kvinnor, Jesu mor Maria och hans bröder. Apg 1:14

De hade just hört Jesu sista ord innan han lyftes upp och ett moln tog honom ur deras åsyn. Då stod plötsligt två änglar där och berättade att Jesus en dag ska komma tillbaka på samma sätt. De måste ha varit omtumlade, minst sagt. Men den här gången skingrades de inte av förtvivlan och rädsla, som efter korsfästelsen. I stället går de till den övre salen och gör det enda rätta: de ber tillsammans.

Det var så allt började – ett arbete som skulle sprida sig till jordens yttersta gräns, precis som Jesus hade sagt. De väntade också på den helige Ande. De hade lyssnat noga på hans ord strax före himmelsfärden: ”Ni ska få kraft att bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judéen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.”

I den övre salen höll de ihop i bön – en perfekt landningsbana för den helige Ande. Det var själva förutsättningen för att det skulle ske. Ibland verkar det som om vi i våra kristna sammanhang har glömt kraften i den gemensamma bönen. Är man med i en bönegrupp blir bönen ofta en kort stund på slutet, när klockan redan hunnit bli mycket efter allt prat och fika. Både prat och fika är viktiga – vi behöver få bli lyssnade på och bära varandras förtroenden. Men bönen är verkstan ‒ det är den som gör skillnad.

Hur kan vi hålla ihop ännu mer i bön?

Jesus, jag bekänner att min bön ofta blir alltför kort för att den ska få kraft och göra skillnad. Jag ber om mer av bönens ande som gör skillnad ‒ både i min egna kammare och tillsammans med mina syskon.