Planterad vid vatten

Tänk så fina små leksakskök det finns för barn med stekspadar och vispar i miniatyr. Kanske placeras det nära den riktiga spisen med hopp om att det lilla köket ska locka när det är dags för föräldrarna att laga mat. Men … det är nog inte där vi hittar barnet, utan där det verkligen händer något. All heder åt den förälder som trots hunger och trötthet låter de små hjälpa till vid spisen. Som varligt och med himmelskt tålamod ger barnet allt större uppgifter. Låt oss låna den bilden.

Låt mig få laga mat bredvid dig, Gud. Växa i förtroende och få hjälp att hantera riskerna. I kärlek, glädje och uppmuntran. Så som det egentligen alltid ska vara när jag antar en uppgift. För det är inte jag som är huvudansvarig och då kan det ske med lek och lust och inte med så många måsten.

På en pall bredvid dig når jag upp till nya höjder. Du och jag, Gud. Det skvätter och fräser ibland. Du får sänka effekten så det inte går för fort. När allt är klart får vi dela en måltid i tacksamhet. Tacksamma över det vi skapade tillsammans och som mättar hungriga. Som fyller någons tomhet. Vad lagar vi tillsammans nästa gång, Gud?

En ny tanke smyger sig på. Hur är det, står jag ibland ändå vid mitt låtsaskök och vispar i luften? Tycker att det är så viktigt och att jag inte hinner något annat? Missar jag inbjudan att få vara med där det händer på riktigt? Där jag kan få bidra på min nivå under Guds ledning?

Gud, ge mig klarsyn så jag inte missar att få stå på en pall bredvid dig. Att det också blir mer lek och lust i de uppgifter som jag tror du har kallat mig till. Tack för ditt tålamod med mig!